Då och nu

Då,
när jag var i Taiwan, brukade jag vakna om åtta för klasserna.  Jag skulle klä upp och titta lite på tv.  Efter det cyklade jag till uni.  Det tog mig cirka 15 min från hem till mitt universitet.  Men Taipei är en livlig stad och jag bor i centrum. Jag kände mig inte 15 minuter var lång.
På morgonen brukade jag äta bröd och drack kaffe till frukost i klassen.  Vi skulle ha en paus med en klocka.  Ofta hade jag lunch med min flickvän.  På eftermiddagen skulle vi gå titta en film i biblioteket.  Då skulle vi igen ha klassen.  Cirka klockan 6 vi började träna volleyboll.  Ibland när det inte fanns någon praxis, skulle vi gå till natt marknaden att få våra middag.
Jag missade dessa underbara tider.

Här,
i Lund, är allt annorlunda.  Jag vaknar ofta vid 10.  Mina klasser ofta börjar på eftermiddagen. Så jag laggar mat hemma.  Då skall jag cykla till skolan i 15 minuter.  Jag ändå gå 15 minuter med cykel till skolan men jag kan knappast se någotfolk på gatan.  Så jag känner ofta att jag har ridit länge.  Jag sitter själv i klassen. jag går till gymmet efter klass eller umgås med andra internationella studenter ibland.  Jag har haft en bra tid. men ibland jag saknar min stad så mycket att det gör ont.